Den 28 aug 2019 Landala – presentation vandringen
Landala Egnahem är ett område med villa- och radhusbebyggelse av trä i stadsdelen Guldheden i Göteborg, där de första villorna togs i bruk 1914. Området uppfördes 1913-1922 efter typritningar av Carl Westman och är beläget på en hög bergsplatå väster om Chalmers tekniska högskola i den nordöstra utkanten av Södra Guldheden.
Landala var det första stora enhetligt formade villaområdet i Sverige. Det är idag ett extremt populärt område i Göteborg med höga fastighetspriser, bland annat eftersom man här får en kombination av lummigt villaliv och närhet till den centrala staden. Som en egen liten by i storstaden.
Bakgrund – historia/området
Namnet Landala kommer troligen från kopparslagaremästaren och riksdagsmannen Bengt Landin som ägde marken i slutet av sjuttonhundratalet.
I slutet av 1870-talet fick Landala stadsplan. Landala var vid den här tiden ett
bostadsområde som karaktäriserades av fattigdom, kaos och eländiga
boendeförhållanden. Innan stadsplanen antogs hade Landala vuxit fram utan någon övergripande kontroll och det var många av Göteborgs allra fattigaste som hamnade här ute, i ett område som på den tiden ansågs ligga långt från den egentliga staden.
Landala blev en del av Göteborgs stad 1883 (före det Örgryte).
Det var paraplyfabrikanten och tobakshandlaren Geron Olsson, ordförande i
Göteborgs egnahemsförening, som gav impulsen till stadens styrande att anlägga ett egnahemsområde uppe på Landalas bergsplatå. Grosshandlare Johan August Hertz väckte år 1900 i Göteborgs stadsfullmäktige frågan om upplåtandet av "...ett större jordområde i ändamål att bereda arbetare eller andra personer med mindre inkomst tillfälle att där inköpa tomter för uppförande af bostad med tillhörande planteringsland och så beläget, att spårvagn dit kunde utdragas". En utredning påbörjades 1905 och två år senare utpekades bl.a. Landalabergen som ett lämpligt egnahemsområde. Egnahemsområdet är det äldsta planerade egnahemsområdet i Göteborg som initierats av staden.
Landala Egnahem växer fram
1908 gjordes en stadsplaneskiss för området och samma år lämnade de två välkända arkitekterna Carl Westman och Sigfrid Ericson tävlingsförslag till olika hustyper: enkelhus, dubbelhus och radhus. Westmans förslag segrade. År 1911 fastställdes stadsplanen för Landala Egnahem. Planen följde den kuperade bergsterrängen, i harmonisk samklang med naturförutsättningarna, med krökta gator, små platser och hus nära gatulivet, för att sluta gaturummet och för att kunna ge en användbar trädgård på de små tomterna. Stadsfullmäktige beslutade följande år att tomterna skulle upplåtas med tomträtt samt anslog pengar till att förse området med gator samt ledningar för gas, vatten, avlopp, med mera.
På nyåret 1913 påbörjades gatu- och ledningsarbetena. Den 26 mars 1914 stod det första egnahemmet färdigt. Det året var det mest aktiva byggnadsåret och 1922 bebyggdes den sista tomten.
Totalt kom Landala Egnahem att innehålla sextiotre byggnader, som fördelades på tjugofem enkelhus, trettiosex parhus och två längor med fem radhus vardera. Tanken var ursprungligen att området skulle ge arbetarfamiljer bättre boende, att husen skulle byggas av och för arbetarfamiljer, men husen blev så pass dyra att det istället i huvudsak kom att bli bostäder för medelklassen. De enda arbetarbostäderna som byggdes, var de fem husen med fyra hyresrätter vardera som byggdes längst i söder av det kommunala bostadsbolaget Framtiden. Lägenheterna i dessa hus var på 1 rum och kök.
Arkitekturen
Carl Westmans typritningar användes som utgångspunkt vid utformningen av enkel och parhusen – enkla nationalromantiskt blockformiga hus med träpanel, stengrund och tegeltak, antingen med sadeltak eller mansardtak. Några justeringar gjordes, bl. a. tillkom överbyggda förstukvistar . (Några av de större villorna ritades av Johan Jarlén och arkitekten för husraden i söder var B. Hertzman.) Arkitekten Malte Erichs ritade 1921 två typer av radhus kring Furuplatsen. Dessa båda typer kallades "professorslängan" och "ingenjörslängan", efter yrkena på byggherrarna.
Husen är typiska för nationalromantiken, genom att de sluter sig utåt med små
liggande fönster med kraftigt markerade smårutor. Färgsättningen bestämdes enhetlig.
Egnahemsägarna gavs två färger att välja mellan, grått och brunt. De med
arkitektoniskt raffinemang utformade typhusen får variation genom terrasseringar, olika volymer och detaljlösningar som t.ex. fönstrens storlek och placering.
Området är uppdelat i 7 kvarter. Tomternas genomsnittsyta var cirka 500 kvm för enkelhus (kostade från 7 000 kronor), cirka 325 kvadratmeter för
ena halvan av ett dubbelhus och cirka 175 kvadratmeter för ett radhus.
Med tiden har många tvåfamiljshus byggts om till enfamiljshus. Sedan tillkomsten har också mindre utseendemässiga ombyggnader eller andra förändringar gjorts i de flesta av husen, bl. a. har flera av de ursprungliga spröjsade fönstren bytts ut.
Landala Egnahem är klassat som att vara av riksintresse enligt Naturresurslagen med motiveringen: "Stadsplan, byggnader, murar och staket bildar tillsammans med naturen en enhetlig miljö, som utgör ett mycket tidstypiskt och välbevarat egnahemsområde från perioden 1910-1920".
Övrigt
När området var nytt gick inte spårvagnen längre än till Vasagatan, men efter ett par år kunde man åka ända till Kapellplatsen. På 1930-talet utsträcktes linjen till Wavrinskys plats.
Det skulle vara ett rent bostadsområde, inga affärer skulle finnas "med hänsyn till närbelägenheten av äldre bebyggd stadsdel", och under de första åren fanns ingen affär i området, utan man fick handla nere i Landala. En av de första nybyggarna köpte hem stora flaskor med mjölk och sålde till sina grannar. Detta uppskattades inte av hälsovårdsnämnden som ålade försäljerskan att uppföra ett litet skjul varifrån man kunde köpa mjölk, smör och ägg. Senare fick området en riktig mjölkaffär.
Högberga Vänner på besök i Landala